Välsignelsen

Två år sedan: Jag fyller 25 och är visst ganska full. Har bjudit 30 personer för då blir det kul även om bara en tredjedel kommer, sammanfört tio som inte känner varann förut. Min syster med pojkvän agerar värdar, jag har bett dem att leda lekar och se till att alla har trevligt och får vara med, så jag slipper bli nervös. Nu fick jag paljettklänning och paljett-trosor i present, byter om och dansar, snurrar och i snurren blir det en blick. Han är här, han är trött men han är här och har alltid varit här. Sitter på en barstol längre bort med ett glas i handen, pratar med några andra men ger mig en blick som är rak, stilla och jag ser att han är glad att jag är glad.

Kvinna + hammare. Så tokigt!

Ibland försöker jag förlåta den som skulle hjälpa mig att fixa med en hylla, såg min verktygslåda och sa:

"Det var en bra verktygslåda. Vem har instruerat dig att skaffa den?"

Sedan känner jag att jag inte är redo. Idag heller. (Men jag tycker om honom ändå.)

En leksaksaffär i min smak!

Sopiga mars

Greenhack Gbg är ett initiativ från miljöförvaltningen för att inspirera göteborgare till mindre klimatpåverkan. Varje månad kommer ett nytt tema, med utmaningar och tips. Det jag främst önskar för klimatet är förtås stora politiska åtgärder snarare än individuellt dutt. Men med sagt tror jag att vi alla behöver göra förändringar och jag diggar Greenhacks idé.

I januari var temat fritid, i februari energi, jag har mest tittat på avstånd. Nu är det konsumtion och avfall. Det handlar om att avstå från engångsgrejer, minska konsumtionen, återanvända och återvinna. Nu vill jag hänga med!

Hardcorevarianten av månadens utmaning är Avfallsfria Ada. Kommunens kommunikatör Ulrika Naezer har axlat rollen som Ada, och bloggar om försöket att under en månad bara lämna matavfall - inga andra sopor. Ska bli spännande att följa! Redan finns bra tips, som att handla lösvikt i egen förpackning.

Förstås kan man välja en mindre utmaning. En del av sakerna gör jag redan - sopsorterar och är en riktig loppisråtta. Ska absolut gå på klädbytardagen 18 april. Menskopp är mitt nyårslöfte, dags att ta tag i saken. Utmaningen jag fastnat för nu är påsfritt: Jag lovar att inte ta hem några påsar denna månad. Egen tygpåse är det som gäller.

Det är något jag redan har som mål. Allt överförpackande gör mig tokig. Tackar nej till påsar för småsaker i affärer. Handlar gärna "naken" frukt, varför skulle två apelsiner behöva ligga i en egen liten påse bland inköpen? Försöker vara pås-effektiv och till exempel spara brödpåsar att återanvända. Till kylen har jag köpt små tygpåsar, för grönsaker som vill ligga lite privat. De är väldigt bra till matsäck och bröd också. Mina kommer från SAX:

Ändå kommer mängder av påsar hem. Bland annat för att jag går och handlar väldigt ofta, och kommer jag inte direkt hemifrån så har jag förstås inte tygpåsar med mig. Jag behöver en knuff. Första steget är att stoppa en tygpåse i väskan och alltid ha den där.

Utan något mål om att vara sopfri, så vill jag ändå hänga med på mitt sätt. Har nollställt idag: burit ut all återvinning och sopor. Nu gör jag på byråkratiskt vis: börjar med utredning, du vet. Målet är att minska soporna i mars, och vara uppmärksam på vilka sopor jag lämnar efter mig. Hur många soppåsar blir det på en månad? Välja förpackningssnåla varor. Och ta tag i en riktig skämsknöl: att jag inte komposterar. Nu hittar jag ett sätt att få det att funka bara. Det måste gå utan äckel, lukt och flugor - alla andra gör det ju?

Here comes the sun do do do do

Vi har en lågintensiv konflikt som går ut på att hon lider av vädret och jag tycker helt oempatiskt att hon ska skärpa sig. Hennes plåga får mig att tänka mycket på väder. Och vad som är bra väder.

Om bra väder är sol från en blå himmel, då är det sällsynt i Göteborg.

Jo, jag har också dagar när det känns personligt. Göteborg har en blåst som är bra på att bete sig som om den vill dig någonting. Och regn gillar jag bara undantagsvis - om jag vet att jag snart får gå in så är ett ösregn mäktigt. Eller om jag är inklädd i galon och får känna mig som en tuff överlevare. Regn kan vara en härlig motståndare att vinna mot.

Men vi som bor här får lov att omvärdera vilket väder som är bra.

Den här ösregniga dagen passade utmärkt att cykla på utflykt och palla äpplen. Sedan fick jag låna ett helt ombyte för att bli varm igen.

Skogsutflykt i grått med isiga vindar.

Storm! När Egon härjade gick jag hem genom stan, klev innan för tröskeln och skrikskrattade av dramatik. Jag tänker på Filifjonkan som levde i rädsla för katastrofen och sedan kom den - och hon blev fri! Storm kan ackompanjera ens inre så bra, röra runt och blåsa rent och skölja genom.

Jag på fb

Och jag tänker på hur obetydliga vi är när vädret bestämmer. Den stillsamma maktlösheten i att vara insnöad eller drabbad av strömlöshet.

Vädret är som filmmusik. Det sätter stämningen och jag behöver även drama, spänning och urladdningar. Det får inte alltid vara Here comes the sun do do do do

Marcus Larsson

Att hitta en nyckel eller två

Det kanske inte låter så alltid, men jag tänker ofta på hur bra jag har det just nu. Jag mår så grund-bra, vilket är en bra plattform till att grubbla över hur en egentligen vill ha det.

Min Jeanna skriver om hälsa och träning på ett rakt och skamfritt sätt och hon får mig att reflektera över vad det är som funkar i livet, när jag mår bra.

Har till exempel inte haft en enda sjukdag från jobbet sedan jag började i september 2014. Jag som släpade mig igenom ett tio veckors sommarvikariat med mantrat "Du FÅR vara hemma och vara sjuk en eller två dagar under sommaren". Men nu jobbar jag varannan dag och börjar för det mesta kl 12. Att få vila ut ordentligt mellan varje jobbdag, och att slippa släpa sig upp till en obarmhärtig väckarklocka, gör att jobbet sällan är en plåga även när jag inte är på topp.

Jag är utomhus. Utmanade mig själv att vara ute minst en timme om dagen, insåg sen att det var noll utmaning eftersom jag redan är det. Går alltid till jobbet, är ute och leker med barnen och försöker klämma in skogspromenader här och där. Upptäckte Palmhuset denna säsong, det kanske inte kvalar in som utomhus men där är grönt, ljust och varmt. Men även det grå dagsljuset och de ruggiga dagarna ger energi.

Dessutom tycker jag om människor. Inte alla, gubevars! Men några viktiga. Lisa och jag provar parfymer på Åhléns Frölunda Torg och fnissar.

Detta blir visst ganska präktigt. Men det ÄR en go och lättad känsla att hitta några nycklar för vad som funkar för mig. Och för mig smått revolutionerande att inse att det inte finns ett rätt sätt, utan att jag kan anpassa allt eftersom jag lär känna denna människa som jag ska hänga med resten av livet.

Grejen med barn

Det händer att folk frågar mig vad som är grejen med barn. För jag är väl uppenbart "barnkär" (hu). Jag tycker inte alls att barn alltid är kloka, roliga eller magiska. Jag tycker inte automatiskt om alla barn. Men:

Vad ska du göra när du är 26 år, frågar jag den nyblivna sexåringen. Väntar mig något om att bli brandman, fotbollsspelare eller Lisebergskanin. Svaret kommer utan betänketid:
"Vandra över land och hav! Kanske läsa historier. Och skriva böcker om äventyr."

Vi svänger upp mot en sliten trappa, bredvid mig börjar en mystisk berättarröst "Det här är en mycket gammal trappa, den glömda staden... nu är det kväll och spökena kryper fram". En annan dag sköter vi om våra geparder, träffar kungen och tävlar om byxpokalen. Jag kan vara dödstrött och sur men sedan bygger vi en kullerbytta-bana och röjer till Melodifestivalfavoriter tills vi är alldeles svettiga. De kanske är fyra år och lägger all sin koncentration i saxen och pappret. Det finns inget bortom nu. De är tre år och sitter mitt emot varann på diskbänken och kastar en kökshandduk på varann i säkert tjugo minuter, kiknande av skratt. Vi bygger koja tills mina kläder går sönder. Jag läser i receptet att smeten ska blandas försiktigt, och genast sänker sig en högtidlighet över köket, de rör stilla och förklarar "Det ska inte ens höras..!".

Sånt här gör jag aldrig med mina vuxna vänner. När jag ska hämta på fritids kan någon fråga vad vi ska göra idag. Men det vet ju inte jag. Grejen med barn: Det bara blir.

Jag leder cykeln hemåt med en unge på pakethållaren och en på sadeln, den främre plingar järnet på pinglan och vi vrålar tillsammans "Flytta er alla, här kommer CYKELSURFARNA!". Sedan lägger ena ungen tröjan över huvudet och lekberättar om alla de hemliga saker som finns på gatan, men som man bara kan se genom tröjan. Det är mycket sånt nu, långa pratfantasier där en kan få lov att vara med, flika in frågor och bejaka. Det är, ibland, så väldigt lätt att ge dem allt. När allt de vill ha är att du är med, och leker och ser, och skrattar och tröstar. Det är inte alltid kul att leka, som vuxen, verkligen inte. Men att vara leknära, att se leken och kanske hjälpa till att skapa en miljö där den kan frodas.

Oavsett problem, humör, känsla: Leken är svaret. Leken är standarden för att navigera vardagen. Bredvid vår verklighet finns alltid parallella fantasivärldar, de ligger bara en tanke bort. Och det är inget särskilt, det är bara så vardagen är med barn. Och det är något särskilt!

Sånt där vill man inte se

I gången till tunnelbanan, på besöken i Stockholm, stannade mormor alltid till och öppnade portmonnän. Tiggare och hemlösa skulle ha slantar. Jag stod en bit bort och skämdes. För så där gör man inte. Det vet alla. Till tiggare ger man inte. Men mormor är en kristen tant och sådana gör gott.

Det var andra tiggare då. Tilltufsade män som jag antog var narkomaner. Jag gav inte och jag tänkte inte på varför. Efter några år i Göteborg insåg jag att jag inte hade ett enda argument som höll, så jag började ge ibland. Till kvinnan vid Coop Kyrkbytorget och till mannen på Eketrägatan som körde sin standardreplik "Ursäkta damen, du har inte en tjuga till en hamburgare?". Finns väl inga hamburgare som kostar en tjuga.

Jag bläddrade i en död släktings urgamla kassabok, en ung student i Uppsala som betalar stadsbud, omnibus, soupé med John, köper käpp och går till skräddaren en gång om året. Allt bokförs, även några ören här och där till "en fattig", "en gumma".

När jag ställde in cykeln för säsongen efter några veckor som cykelpendlare var jag tvungen att vänja mig på nytt, vid allt du ser när du promenerar genom stan. Vidrigt är det. Att varje dag, tio gånger om dagen, tjugo gånger om dagen konfronteras med att jag har det så bra och andra har det inte och ingen rättvisa finns där. En dag såg jag några personer bädda åt sig under ett utskjutande tak på Vasagatan. Borsta tänderna och kura ihop sig i en syskonbädd som i Barnen ifrån Frostmofjället. Så visst vore det allra bekvämast att förbjuda tiggeri. "Sånt där vill man ju inte se", vet jag en som brukar säga. Nej, sånt vill man verkligen inte se. Men man måste. Hur lösningarna ser ut vet inte jag. Men man måste se.

Det bara blev

Tänker gå med i en bokcirkel men går med i två, herregud jag är ju bofast i Göteborg nu och har tid och nu jävlar ska det bli av. I den ena bokcirkeln en kvinna som utbildar sig till yogalärare, hon flaggar för att hon behöver elever till sin övningsklass men när jag frågar är den redan full. Sedan hoppar någon av och jag får platsen. Och det är då jag upptäcker Iyengaryoga och att jag har en kropp. Och yogan är fantastisk och hon är fantastisk. Sedan sitter jag på tåget, min syster och jag åker första klass till Stockholm för att installera henne i ett hyresrum där hennes nya liv ska börja. Vi ska köpa kuddar och gardiner och äta saker, och på tåget får jag ett meddelande från min yogalärare och vän, att yogacentret som hon undervisar på behöver någon i receptionen på deltid. Det tror hon att jag skulle passa perfekt för! Hur vet hon det egentligen, vad avslöjar min trikonasana om mina skills som receptionist? Jag blir lite bedövad av förväntningar i vår kupé. Ett fast jobb tre dagar i veckan. Med yoga. Med administration. Det är för bra. Jag mailar chefen nästa dag och sedan träffas vi och hon säger "Jag tycker genast så bra om dig, men nu måste jag också tänka igenom om det finns något dåligt med att du skulle jobba här. Jag hör av mig". De där raka replikerna blir något av det jag gillar mest med henne, sedan. Sedan när jag får komma tillbaka och då handlar det om arbetstider och lön. Så är jag administratör, jag åker till Ikea och köper en soffa så fort jag vet det. Plötsligt blev jag en kvinna med ett schema och en lön som kommer varje månad och är samma varje månad, det går att planera. Det är pengarna. Sedan är det det andra: att vara någonstans och kunna någonting och göra saker bra och få uppskattning och trivas och bli självklar där. Och tänk! Tänk att hon tänkte på mig den där gången, min yogalärare.

En man. En ryggsäck. Slut.

En man med ryggsäcken skramlande av snäckskal. Kanske ska hans hemlighet få en förklaring, på sidan 292 brakar det loss, allt hans förflutna. Men så blir det inte. Han är bara en man med snäckskal i ryggsäcken. Mer behöver vi inte veta.

När Egon var här

Skogsplätten skriar som ett godståg och jag får grus i ansiktet. En flaggstång knäcks i Brunnsparken. Vid Lejontrappan skvätter vågorna. På GP:s liverapportering skriver Anita Nu blåste andra soptunnen omkull, den med matavfall. I Lerum. Inte så roligt. Jag går med breda steg och löven piskar kring benen. Grenar, metro, skramliga burkar. Ljusslingor som slitit sig fladdrar. På andra sidan glaset spelar nattklubben Macarena. Om det var folktomt skulle jag slå mig för bröstet och Tarzanvråla.

Långt om feminism for dummies

Jag tycker definitivt att det borde finnas ett forum för dumma frågor om feminism. En plats där du som ny, stapplande feminist kan få säga "Du är så vacker utan spackel" utan att bli hånad, istället mött med en förklaring av varför det där inte är särskilt hjälpsamt. En välviljans arena.

Men. Jag är så frustrerad över icke-feminister som vill prata med mig om det de TROR att jag står för.
"Du tycker ju att alla män är våldtäktsmän" 
Eh... nej? Inte mycket till diskussion. Förut blev jag ledsen över alla män som tror att jag hatar dem. Nu är jag arg. De vill ju inte ens försöka förstå. De har redan bestämt vad jag tycker.

Lilla Berlin av Ellen Ekman.

Alla män är potentiella våldtäktsmän. Vem säger det? Inte jag. Däremot domar och artiklar som menar att det inte är någon våldtäkt om offret var full, sexig, kåt till en början osv. Hon borde ha vetat bättre än att bete sig så hon väckte den potentiella våldtäktsmannen i mannen. (Se Maria Wennstam)

Jag vet inte hur en når fram till någon som tror att dessa meningar står emot varandra:

"Män står för merparten av alla våldtäkter"
"Jag är ingen våldtäktsman" (en klassisk "Inte ALLA män")

"Män har en överordnad position gentemot kvinnor"
"Jag är inget gubbslem"

Dessa påståenden står inte emot varann.
Vill du prata feminism med mig, får du prata om det jag faktiskt tycker. Korta versionen: det finns strukturer. (Se Nina Åkestam)

Långa versionen:
Okej, här är några fakta: Gruppen män står för merparten av våldet i samhället. Gruppen män tjänar mer än gruppen kvinnor. Gruppen män har ett större ekologiskt fotavtryck än gruppen kvinnor.

Vad beror det här på? Kanske att män föds som aggressiva skitstövlar som mest vill slåss, göra karriär och köra runt i sina stora bilar. Så tror några. Jag är feminist och därför tror jag att detta beror på hur vi organiserar vårt samhälle - och att lösningen ligger där också.

Det innebär att det inte alltid har varit som nu, och att det inte alltid kommer att vara så. Jippi! Förändring är möjlig, läget är inte hugget i sten (eller i gener). För att kunna förändra behöver en först se och sätta ord på det som ska förändras. Det är det som kan uppfattas som att feminister gör skillnad på folk och folk. Men att peka ut problem är inte samma sak som att skapa eller förstärka problem. Feminister vill inte dela upp människor utifrån kön, vi ser att detta redan görs idag och vill förändra det. De orättvisor som finns försvinner inte för att en låtsas som ingenting.

Vi kan beskriva det som könsroller. Att det finns starka mallar för hur en kvinna respektive man ska vara. Roller som återspeglas i stort och smått - leksaksaffärer och löner, romantiska komedier och tjejsemlor, rakhyvelreklam och föräldraförväntningar, domar och Oscarsgalor. Som kvinna respektive man så uppmuntras eller avråds du till olika saker.

Jag menar att rollerna gör stor skada för oss alla. Det är trångt och personlighetsdödande, så på ett personligt plan skulle alla vinna på jämställdhet. Min lillebror och min feminism har växt upp tillsammans, och att befria männen från manlighet är en självklar del i min övertygelse. Att självmord är den vanligaste dödsorsaken bland unga män är ett av de värre exemplen, och ja, jag vill skylla mycket på hur en man förväntas förhålla sig till känslor, vänner och framgång. Jag vill ha männen med i kampen, inte för deras systrars och döttrars skull, utan för deras egen skull.

Feminism som bara går ut på att könsroller är dumt, är en feminism som är lätt att tycka om. (Nåja, folk tycks fortfarande bli förbannade om en påstår att flickor kan leka med traktorer.) Men den blir tandlös. Den saknar maktaspekten.

Vi kan tänka att det handlar om vad som händer om en gör allt rätt, enligt idealen. Om du som kvinna är precis som det förväntas av dig, om du som man är en riktig karlakarl. Då är det männen som får makten, pengarna, inflytandet. Materiellt är det tveklöst män som grupp som vinner på att ha det som idag. Det är inte en åsikt, det är fakta. Materiellt skulle männen alltså förlora på jämställdhet. Om Anna har tre äpplen och Lukas sju, då måste han avstå två för att det ska bli rättvist.

Könsmaktsordningen innebär: förutom att göra skillnad på könen ("Män och kvinnor är olika") så värderar vi skillnaderna ("Män och kvinnor är olika bra"). Det är det "manliga" beteendet som belönas i samhället, med pengar eller anseende. Det är bättre att vara rationell än känslosam. Det är bättre att jobba än att vara hemma med barn. Det är bättre att vara sopgubbe än sjuksköterska. Det är bättre att ta för sig än att vara blyg. Män har ett större utrymme: de kan vara på fler platser och göra fler saker.

Några smurfar och en tjejsmurf.

Mannen som norm betyder att det "manliga" är det normala, allt annat är undantag. Mannen är på så sätt osynlig: fotboll och damfotboll, film och tjejfilm. I sjukvården utgår forskning och mediciner från manskroppen, medan typiska kvinnosjukdomar som förlossningsskador ofta får mindre resurser och ses som något en får leva med, det ingår i att vara kvinna.
(Samma osynlighet gäller förstås även andra grupper med makt. När en pratar segregation till exempel så syftar en sällan på hur rika människor med svenskt ursprung isolerar sig i fina bostadsområden.)

Finns det även män som det är synd om? Män som är arbetslösa, fattiga, ensamma, sjuka, ledsna? Ja, massor. Vilket inte ogiltigförklarar könsmaktsordningen. Det är inte en tävling om vem det är mest synd om. Det handlar inte om hur du som individ beter dig eller mår. Det handlar om de strukturer som genomsyrar samhället. De normer för rätt och fel som signaleras i allt från politik till kultur. De konkreta skillnaderna på hur män och kvinnor behandlas och värderas. Personliga erfarenheter är viktiga i politiken, men dessa individuella erfarenheter kan inte i sig bekräfta eller falsifiera helhetsbilden som bygger på fakta.

Detta är världsbilden jag utgår från när jag tänker på vilka problem som finns och hur jag tror att en kan jobba för att förändra. Jag tror att både räknefeminism (pengar, makt, representation) och identitetsfeminism (ideal, leksaker, tjejsemlor) behövs för att kunna förändra. Jag tycker till exempel att lilla ordet hen är finemang, för jag tror att små och stora frågor är sammanlänkade. 

Men tror en inte på strukturer vet jag inte hur detta kan förklaras. Då hörs kanske ingen skillnad mellan påståendena "Gruppen män är överordnade gruppen kvinnor" och "Alla män är mäktiga svin som slår kvinnor"? Strukturer är helt grundläggande i förståelsen av feminismen. Finns inga strukturer - då är jag heller inte feminist.

Det besvärliga med att prata med icke-feminister är inte att de tycker annorlunda. Det besvärliga är att de verkligen inte tycks förstå vad jag menar. Om de förstod - skulle de automatiskt hålla med? Nix. Men då kanske vi kunde ha en givande diskussion. Nu låter jag hellre bli. Varför skulle diskussion alltid vara av godo? Vad är det då en vill ha ut av att diskutera? Att diskutera med någon utifrån väsensskilda utgångspunkter, där en inte är överens ens om de mest grundläggande premisserna, det är inte kul, utvecklande, givande eller upplysande. Det leder inte till ökad förståelse eller framåt på något sätt. Det är bara frustrerande och meningslöst.

Saffran, har jag chans på dig?

En vän köpte bil i färgen SAFFRAN. Lade upp på bild på facebook, och detta är en vän som suttit och lekt med bilbilder i photoshop en god stund, så han vet hur man får en bil att komma till sin rätt på bild. För att inte tala om färgen SAFFRAN.

Kan inte sluta tänka på den där bilen! Den står och glänser strax innan skymningen och färgen SAFFRAN är rik och len och mättad. Jag fantiserar om att luta mig mot karossen och upptäcka att den är inte hård, utan mjuk, den ger efter och smälter och jag sjunker in där, omsluts av färgen SAFFRAN. Om jag slickar på bilen, smakar den karamell?

Så jaha, nu är jag en sådan som blir kåt på bilar.

Att skita i det jag gillar mest

Jag mötte en teaterimprovisatör för att skriva personporträtt. Ett kompisjobb och min första Riktiga Text sedan jag slutade journalista. Pirrigt, roligt, jobbigt. Det var i september. Nyss blev texten klar, jag fick urfin respons av min bästa korrläsare, och där kom en lördag som var bara en lördag när jag inte hade något jag borde. För första gången på månader låg inte den där texten där och skavde och behövde skrivas.

Men varför utsätter jag mig själv för detta? Att skjuta upp så att det ligger en skugga över varje annan sysselsättning, månader i rad. Att bara inte ta tag.

På högstadiet sprutade det fram olika texter. Jag lade en helg på att göra ett lek-reportage med intervju, faktaruta, klippte och klistrade en design, lade in foton - bara för att det var kul. Jag hann fast jag samtidigt var upptagen med att vara en pluggis + olycklig i allmänhet.

Jag tycker så oändligt mycket om att skriva. Det är ovant nu, flyter inte som förr men det är ändå kul att ge sig in. Jag tänker på min lilla blogg som jag skulle väcka upp. För varje inlägg jag skriver här finns tio tänkta som inte blir av. Ikväll ska jag skriva det där jag tänkte på. Eller somna framför SVTplay.

 "Det finns inget som säger att du inte kan jobba med att skriva" sa  en vän så självklart. Och min mirakulösa textkommunikationslärare rådde mig att skriva tjugo minuter om dan för att hålla det levande. Men jag låter bara bli.

Det är en sådan skräck och skam och ett sånt jävla slöseri: att jag inte gitter lägga tid på det jag älskar.

Förpackningsporr

Köpte isländsk choklad bara för att den var så fin att se på. Att ge bort. (Åt upp den själv)

Förpackningen är verkligen genomarbetad. Till och med det lilla klistermärke som håller ihop midjebandet, har en illustration.

Innanför midjebandet är det ett styvt kuvert.

Jag går igång massor på snygg och bra förpackningsdesign. Brukar läsa Förpackad och njuta.

Bonuschoklad som också är snygg snygg snygg!